Sollertåget

"Röda Blixten" tar dig till Soller från Palma

En sommardag, när solen för ovanlighetens skull är i moln, bestämmer vi oss för att göra det som alla egentligen borde göra: Komma bort från badstranden och se lite av vad ön har att bjuda i övrigt.

Vid Plaza Espana i centrala Palma ligger stationen. Härifrån utgår öns båda tåg linjer. Den till Soller som trafikeras av "Röda Blixten" och den till Inca som är av modernare snitt.

Kommer man från fel håll kan stationen vara svår att upptäcka, men i turistinformationen mitt på torget vet de besked.
Genom en grind i nordöstra delen av Plaza Espana stiger vi in på stationsområdet och hamnar direkt på perrongen. Känslan är speciell. Främmande och ändå så bekant. För visst har järnvägsstationer sin speciella charm och utstrålning oavsett var i världen man befinner sig.

Köa för biljett
På perrongen börjar det samlas en del människor. Av tidtabellen framgår att nästa tåg skall gå om en dryg halvtimme. Kassan är forfarande stängd. En oansenlig handskriven lapp förtäljer att kassan öppnar 30 minuter före avgång. Sakta börjar det att bildas en kö framför biljettluckan.
– Kan man inte lösa biljett på tåget? undrar en tysk dam.
Några minuter senare dras draperiet åt sidan och biljettförsäljningen startar.

Röda pilen
Med biljetterna i handen äntrar vi de höga trappstegen till den närmsta vagnen. Där är det förvånansvärt ledigt. Endast en äldre gentleman finns i kupén.
Här är det elegant. Vagnen har bruna lädersoffor, packnät av läderband, mahognyhandtag, askkoppar och armatur av massiv mässing. Detaljer som sammantaget ger en gedigen känsla åt ”Röda pilen” som folkhumorn döpt tåget till. Kanske är det inte ens folkhumorn. Kanske uppkom begreppet när seklet var ungt och linjen Palma-Soller var ny.
De övriga vagnarna ser enklare ut och framförallt betydligt mer folkade. Konduktören blåser klarsignal i visselpipan till lokföraren. Ett ryck och färden har startat.
Det gnisslar och låter. Kränger och skakar. Vi tar oss i sakta mak ut ur stan, stundtals mitt i trafiken likt en spårvagn. Så småningom blir byggnationen glesare och skiftar karaktär. Industriområde och tråkiga bakgårdar är ingen munter uppsyn och vi börjar tveka över valet av utflyktsmål.

Fel klass
Dunket blir snabbare och snabbare. Det rytmiska vaggandet börjar bli behagligt och plötsligt är vi ute på landsbygden. Det första mandelträdet dyker upp. Apelsinodlingar och bondgårdar kommer allt tätare och i fjärran skymtar bergen och där är spännande vyer som möter oss.
Nu kommer konduktören. Uppenbart har vi hamnat fel.
– Det är första klass och här krävs speciella biljetter, slår han fast.
Misstaget reds ut och vi får tillstånd att stanna kvar hela färden fram till Soller. Men vi måste lova att det inte upprepas.
Incidenten gör att vi kommer i samspråk med den äldre mannen som delar kupén med oss.

Snart 80 år
– Den här linjen är årsbarn med mig. Jag är född 1912 och samma år startade trafiken här, berättar han. Först med ånglok fram till 1929 då banan elektrifierades och den nu snart 80-åriga ”Röda pilen” importerades från Tyskland.
Nästan 1 miljon passagerare transporteras på linjen varje år, varav drygt 90% är turister.
Soller-järnvägen är inte den äldsta på Mallorca. Trafiken mellan Palma och Inca startade redan 1875.
– Fast idag kan man knappt kallla det för järnväg. De kör med dieseldrivet lok och det är inte detsammma.

13 tunnlar
Nu börjar bergen kommma närmare. En svag stigning märks, dessutom minskar hastigheten sakta men säkert. Vi är på väg mot tunnlarna. På sträckan, som sammanlagt är 27 kilometer, finns inte mindre än 13 tunnlar. De varierar i längd från några meter till flera kilometer.
Nu är vyerna bedårande. In i mörkret... och ut. Ny fantastisk vy som man inte tycker hör hemmma på Mallorca. Och så in i mörkret igen.
Och ut... nu är sevärdheterna på andra sidan! naturen skiftar och ”Röda pilen” tuffar vidare i slingrande kurvor på sin väg mot Soller.
Och plötslgt. Efter den längsta tunneln på 3 km skymtar staden till innan vi uppslukas av mörkret igen. Och sen, väl ute ur den sista tunneln kan vi alla följa hur vi slingrar oss ner i en stor cirkel mot stan som likt en mussla ligger innesluten av mäktiga berg.
En dalgång mot nordväst är den enda naturliga öppningen och några kilometer ditåt finns havet och Puerto de Soller.

Spårvagn
– Ni måste bara passa på att åka till Puerto de Soller, säger vår ledsagare. En smalspårig järnväg som importerades från San Fransisco i början av förra seklet tar er enkelt och bekvämt de 5 kilometrarna ut till havet.
Just när vi stiger av på perrongen i Soller klingar det i en klocka. Det är signalen som betyder att avfärd till Puerto de Soller sker. Vi springer de få metrarna till det som mest av allt ser ut som en spårvagn.
Genom Sollers centrum kan vi se lite av gatulivet. Vi passerar stora torget och konstaterar att här kan det nog vara värt att spendera några timmar. Men nu sitter vi ju redan på tåget mot havet.
Efter några minuter blir havsdoften starkare och efter en sista högerböj rullar vi sakta fram och följer hela stranden innan vi når ändhållplatsen framme vid den tysta hamnen.

Fransk inspiration
Under gångna sekel var Sollerbons enda kontakt med ön i övrigt via branta stigar i bergen. Följden blev att det var naturligare att söka handelsutbyte sjövägen och eftersom hamnen mynnar mot Frankrike var det här man fann sin kontakt med omvärlden. Arkitetur och språk påminner om ortens traditioner. De flesta här talar, utöver modersmålet även franska.

Missade Soller
Efter några timmars behagligt flanerande och avkopplande dopp i Puerto de Soller är det dags att bege sig hemåt igen. Tyvärr kommer vi så olägligt i tid att vi missar möjligheten att uppleva allt vad Soller har att bjuda. Vi måste direkt bege oss till Röda pilen för återfärden till Palma. Men vi kommer tillbaka. Var så säker

TIDTABELL
Soller - Palma
07.00 09.10 10.50 12.15 14.00 18.30 19.00*

Palma - Soller
08.00 10.10 10.50 12.15 13.30 15.10 19.30

*endast lördag, söndag samt helgdagar