Det fanns en plats, långt från Hollywoods strålkastare och paparazzifotografernas nyfikna blickar, där Anita Ekberg kunde andas ut och vara sig själv. Den platsen var Puerto Portals på Mallorca. En hamn kantad av lyxiga yachter, trendiga butiker och gourmetrestauranger, dit filmstjärnor, kungligheter och affärsmoguler sökte sig.
När man talar om filmstjärnor från Hollywoods guldålder, är det omöjligt att inte nämna Anita Ekberg. Med sin odödliga scen i Fontana di Trevi från Fellinis mästerverk La Dolce Vita blev hon för alltid en ikon, sinnebilden av glamour och frihet. Men även om Anita förknippas främst med Roms vibrerande nattliv, fanns det en annan plats, långt från Hollywoods strålkastare och paparazzifotografernas nyfikna blickar, där hon kunde andas ut och vara sig själv. Den platsen var Puerto Portals på Mallorca.
Puerto Portals, sydväst om Palma, är Mallorcas mest eleganta marina. En hamn kantad av lyxiga yachter, trendiga butiker och gourmetrestauranger, dit filmstjärnor, kungligheter och affärsmoguler dragits sedan hamnen öppnades. Det var hit Anita kom för att slappna av, omgiven av en exklusiv men samtidigt diskret atmosfär. Mallorca var ingen främmande ö för henne, snarare tvärtom – den blev snabbt hennes favoritställe vid Medelhavet, hennes privata tillflyktsort där vardagen blev både enklare och mer njutbar.
När Anita anlände till Portals skedde det alltid med diskret elegans. Hennes resväskor bars snabbt in på Hotel Portals Hills, ett femstjärnigt boutiquehotell, där hon hade en svit reserverad vid sina återkommande besök. Redan från första steget ut ur bilen svepte hon in i rollen av den svala divan med stora mörka solglasögon, ljus sjal kring håret och med ett leende som på en gång var vänligt och avståndstagande. Det var just så hon trivdes – mitt i livet, men med en viss distans till omgivningen.
Puerto Portals marina hade en säregen förmåga att både skydda och hylla henne. När Anita promenerade längs den ljusa stenlagda kajen, vars palmer mjukt vajade i den lätta havsbrisen, fanns alltid en aura av diskret fascination i luften. Människor kastade försiktiga blickar från caféerna och butikerna. Servitörerna på restaurang Flanigan, hennes absoluta favoritställe, kände väl till hennes vanor och höll alltid hennes favoritbord i skuggan redo. Här, med ryggen mot väggen och utsikt över hamnen, kunde Anita koppla av, småprata med ägaren Miguel Arias, och njuta av en enkel men utsökt måltid; grillad havsabborre, färska skaldjur eller den berömda Tarta de manzana – äppeltårtan med en klick vaniljglass.
Med den fantastiska utsikten över båtarna kunde Anita Ekberg njuta av
Flannigans berömda Tarta de Manzanas.
Medan andra gäster emellanåt vågade sig fram för att be om en autograf, kunde Anita ofta ses höja sin hand försiktigt men bestämt, som för att säga ”just nu njuter jag av lugnet”. Människorna omkring henne respekterade detta. I Portals fanns en tyst överenskommelse att respektera kändisarnas privata sfär, något som Anita uppskattade enormt. Även om hon njöt av den uppmärksamhet hon fått under hela sitt liv, fanns där en längtan efter stunder av lugn och avskildhet.
Vid hamnens exklusiva butiker var hon en stamkund. Inte sällan gled hon in i en butik, ofta tillsammans med någon väninna från ön. Anita älskade vackra tyger, eleganta klänningar och lyxiga accessoarer – hon valde med omsorg ut solglasögon från Gucci eller Dior, scarfs från Hermès och handväskor från Chanel. Butiksägarna visste vad hon gillade och tog gärna fram särskilda plagg eller accessoarer just för henne.
Många som minns Anita Ekberg från tiden i Portals berättar om hur hon kunde skifta mellan världsvan diva till varm, vänlig granne. På kvällarna, när hamnen fylldes av glamorösa middagsgäster, kunde hon välja att stanna i hotellets skybar och se ut över hamnens blinkande ljus, eller dra sig tillbaka till sin balkong och betrakta stjärnorna över bukten. Ibland dök hon upp oväntat hos bekanta för en stillsam middag, uppskattad för sin kvickhet och sitt smittande skratt.
Det finns en speciell berättelse som många fortfarande pratar om. En ljummen sommarkväll, efter en ovanligt lång middag på Flanigan, promenerade Anita sakta tillbaka mot hotellet. Plötsligt kom en liten flicka springande med ett anteckningsblock i handen. Hon stannade försiktigt och sträckte fram blocket med blyga ögon. Anita log varmt, tog emot blocket, och signerade elegant: ”Till lilla Clara, följ dina drömmar, Anita Ekberg.” Sedan tog hon av sig sina solglasögon, böjde sig ned och sade med ett mjukt leende: ”Glöm aldrig att du är stjärnan i ditt eget liv, kära du.” Flickan sprang tillbaka till sina föräldrar, lycklig över mötet, medan Anita sakta gick vidare in i natten. Ett kort ögonblick, men ett minne för livet.
När Anita lämnade Portals efter varje besök, gjorde hon det lika diskret som hon kommit. Men varje gång efterlämnade hon något av sin egen glans i den lilla hamnen – ett löfte om att hon snart skulle komma tillbaka. För Puerto Portals var Anita Ekberg långt mer än bara en världsstjärna. Hon var en del av hamnens själ, en påminnelse om att bakom varje solglasögonprydd filmdiva, fanns en kvinna med ett stort hjärta, en kvinna som älskade livet och njöt av varje ögonblick hon fick vid Medelhavets skimrande strand.
