Sa Calobra och närbelägna Torrent de Paris är berömt för flera saker, inte minst för sin naturskönhet. Men även vägen som man färdas för att ta sig ner till Sa Calobra är ett föremål för beundran.
Den 12 km långa vägen är ett konststycke i ingenjörskunskap och den ena hårnålskurvan avlöser den andra. Anledningen till detta är, förutom den otillgängliga terrängen, att när den italiensk-spanska ingenjören Antonio Parietti konstruerade vägen beslutade han att landskapet inte skulle anpassas efter vägen. Istället skulle vägen följa bergets naturliga passager.
Den som åker längs vägen får också nöjet att se mångfalden i Mallorcas natur, från karga bergslandskap och vindpinade klippformationer till lummiga olivodlingar med flera hundraåriga olivträd. En kilometer innan vägen når bukten finns en avtagsväg som leder till grannbukten Cala Tuent där en kyrka från 1300-talet ligger belägen. Utöver kyrkan finns det en liten bukt med en undangömd strand som är ett uppskattat mål för seglare och båtfolk. På klipporna ovanför stranden liger ,restaurang Es Vergeret som är mycket populär bland såväl lokalbefolkning som vandrare som kommer på vandringsleden från Port de Soller.
Väl nere i Sa Calobra-bukten finner ni en av Mallorcas mest omtalade stränder, men för att nå den måste ni gå igenom den långa gången som är uthuggna i berget. Stranden är skapad av Torrent de Pareis som är Mallorcas egen Grand Canyon. Från stranden som är omgiven av gigantiska klippformationer går den mestadels uttorkade flodfåran uppåt mot bergen och slutar i orten Lluc. Denna 7 km långa flodfåra är på sina ställen endast 30 m bred men uppemot 400 m hög. Den äventyrslystne har mycket att hämta av att följa denna naturliga vandringsled. Längs vägen finns mängder av outforskade grottor men det gäller att se upp, i stort sett årligen hamnar vandrare i nöd och behöver räddningshjälp.
Ett alternativ till landvägen är att ta båten som under högsäsongen går regelbundet från Puerto de Soller. Färden tar ca 50 min och under den får ni möjlighet att beundra de stupande, tvärbranta klipporna som går rätt ner i vattnet.
Förr i tiden då det inte fanns någon väg ner till bukten och enda sättet att ta sig dit var via båt, utnyttjades denna avlägsna plats av pirater som där ansåg sig ha hittat en säker tillflyktsort. Fram till mitten av 1900-talet nyttjades även bukten som smuggelhamn. I bukten lastades och lossades smuggelgodset för att senare, med mankraft transporteras upp via Torrent de Pareis.
